Jacueline

Born a dog, died a gentleman

Lite sentimental såhär på kvällskvisten. Definitivt ingen saknad efter det förgångna. Det som höll på att bli slutet. Men definitivt en otrolig saknad efter vissa relationer som på ett eller annat sätt kommit till ett vägstopp. Där jag står idag, där står jag stadigt. Med starka relationer. Med mycket kärlek som omger mig. Men.. det finns alltid ett "men". Jag kan inte riktigt få det ur tankarna: "hade allt kunnat te sig annorlunda"? Jag ska berätta en hemlighet. Jag tror inte så värst mycket på herrn above. Sorry. Jag tror på något som kan anses vara än mer diffust: ödet. & så det som många människor bävar för: karma. Jag tror att vi alla har ett öde. Att allting sker för en orsak. & att om vi längs ödets väg behandlar folk som vi själva vill bli behandlade så för karman oss tryggare i hamn. Jag tror att slutmålet för varje enskild individ redan är förutbestämt, men att karman hjälper eller stjälper en längs vägen. Därför försöker jag så gott som leva mitt liv som om karman vore min bästa vän. Knepigt?