Jacueline

Jag är så lycklig just nu att jag sitter här och gråter. Gråter för att jag är så rädd att det bara är en tillfällig känsla. Att jag ropar hej innan jag är över bäcken. Det är snart ett år sedan. Skrämmande tanke. Kanske uppskattar jag allt så mycket mer nu? Eller är det helt enkelt så att jag börjar hitta tillbaka? Något inom mig är annorlunda nu mot då - jag har blivit allergisk mot pessimister, tål dem inte. Optimist javisst! Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill uppleva. Jag förstår inte mitt val jag höll på att få igenom, men jag är evigt tacksam den som är anledningen till att jag kan fortsätta att skapa minnen, evigt tacksam den som är anledningen att jag kan fortsätta att åldras. Och med "den" menar jag alla mina oerhört älskade människor som jag omger mig med. Jag älskar er.