Jacueline

Det må vara Ebba von Sydows ord, men det är mina tankar.

"Tänkte försöka dra ihop något slags födelsedagsfirande i kväll. Ganska spontant och en vecka försent, men ändå. Lite för att fira, mest för att hitta på något som piggar upp i allt det mörka, kalla. Jag fixar snacks och vin, hemlagad pizza, schlagern får stå på i bakgrunden. Drop-in från halvåttasnåret? Jo, det blir nog bra.Så hur många blir vi? Ska man tro min Facebook-sida blir det väl i runda slängar de tusen närmsta. Det är ju så många "vänner" jag har (inte riktigt lika många som Alex Schulman, ett par hundra fler än Gudrun Schyman). Lägg sedan till ett gäng trevliga kollegor, Twitter-followers, journalistkompisar, gamla göteborgsvänner, kompisar till kompisar som blivit mina kompisar också, kusiner, sysslingar och annat löst folk och tja - det är väl lika bra att jag hyr Globen.Men vid närmare eftertanke räcker mitt lilla kök. Gott och väl, faktiskt. För ska jag bara bjuda mina riktiga vänner? Då blir det inget stort party. Fyra totalt, kanske fem. Går igenom min inbjudningslista i huvudet och funderar. Herregud, är de inte fler? Jämför med blondinens födelsedagsdrink jag var på för ett tag sedan, där man möttes av ett skohav i hallen och en smockfull lägenhet där folk trängdes, skålade och ropade så rutorna immade. Så mycket folk, så mycket kompisar!Men jag då, min sorgligt kortkorta inbjudningslista? Är det något fel på mig, som inte är en del av ett härligt stort kompisgäng som, med lite suddiga kanter, består av femton - tjugo personer? Det är heller ingen växande skara, inser jag. Tvärtom. För tre år sedan hade inbjudningslistan varit den tiodubbla. Nu? Visst, det finns många bekanta och schysta vänner jag tycker om och har roligt med. Vissa bollar jag jobbtankar med över en lunch på Pontus, andra handväskor och skor över en kaffe på NK. Sedan har vi H som jag pratar relationer, kärlek och skrivande med, men ses gör vi numera bara någon gång i halvåret då hon bor i Göteborg.Men något stort kompisgäng utgör de totalt sett inte. Ett sådant där gäng som folk tydligen har, tja alla utom jag då. Ett sådant där gäng som jämt firar midsommar och nyår ihop, som åker och grillar i skärgården, drar i väg till fjällen eller bokar ett långbord på en restaurang. Som man fyller lägenheten med när man fyllt år. Är det okej? Vad är normalt? Hur många kompisar bör man ha egentligen? "Har du tre bra vänner, kan du känna dig rik och lycklig", var det någon som sa. Om man ska tro "Sex and the city", så stämmer det ju också - man ska vara fyra. Yes! Jag andas ut, samtidigt som jag kommer på att det förmodligen stämmer lika bra överens med verkligheten som resten av den där serien... Eller så orkar jag inte riktigt längre, jag har blivit kompislat. Har kanske varken tid eller lust att krampaktigt underhålla alla de lösa trådarna från förr, serieluncha, fika och ha glöggkalas för att hålla uppe relationer som absolut är trevliga - men som också känns stressande att ha på "att göra"-listan.Kanske är det inget jag valt, kanske kan jag inte ens själv påverka mitt sociala liv? Enligt en färsk studie från Harvard är det "vänskapsgener" som bestämmer huruvida vi är superminglare eller ensamvargar. Låter som en teori som passar mig utmärkt. Jag skyller allt på generna och accepterar att jag inte behöver vara del av en stor flock. Alla genetiskt förutbestämda sociala supertalanger där ute kommer väl aldrig förstå, men jag är faktiskt oerhört glad och tacksam över den lilla trupp jag har. De må vara få, men vi finns där för varandra i ur och skur. Genom kriser, kalas och krossade hjärtan. Kan inte tänka mig något bättre än att fira med dem i kväll. Välkomna från halvåtta"

Det är mina tankar, och även mina ord.

Att alltid försöka vara alla till lags för rädslan att annars inte bli accepterad, är det lycka!?! Lycka i ren definition är när man kommer till insikt i vad vänskap verkligen betyder. Vänskap handlar om att känna tillit, kärlek och sympati, ta sig tid att lyssna, stötta och våga säga ifrån. Genom alla motgångar har jag hittat mina riktiga lifetime vänner. Det känns lite som att vara kär, den där bubblande känslan i magen och den oerhörda saknaden som uppstår när man är ifrån varandra för länge. Jag kan, med handen på mitt hjärta, erkänna att jag aldrig förr haft denna relation till någon. Lyckligtvis har två söta små damer borrat sig in i mitt hjärta på senaste och dessa relationer ska jag vårda ömt.