Jacueline

Bakisdagar fast psykiskt. Plötsligt har jag kommit till insikt att jag har tagit studenten. Att jag inte får träffa alla mina goa klasskompisar längre som fanns där och gav mig ett leende på läpparna. Som gjorde det värt att stiga upp på morgonen. Plötsligt har jag kommit till insikt att jag har en fot in i vuxenvärlden, samtidigt som jag inte vill kliva över med den andra foten som fortfarande är kvar där bak i minnena. Barnet inom mig. Jag vill egentligen inget hellre än att hoppa jämfota in i vuxenvärlden med allt vad gäller jobb och pengar. Men samtidigt fanns det en trygghet i att gå i skolan. Tror det är mycket just nu. Allt har gått i rasande fart. Studentmössan har redan varit på, turkietresan är redan gjord, jobbet redan påbörjad och flytt inom snar framtid. Som grädde på moset är all utebliven tid med Patrik och alla fotbollsträningar som jag missar. Har aldrig träffat han så lite och tränat så sällan som jag gör nuförtiden, och det tär på mig, mer än något annat. Ljuset i mörkret är att jag får träffa min familj mer är någonsin istället. Min kära syster, mor, far och mina älskade hundar - utan er hade jag totalt brytit ihop för länge länge sen.